Den 25 april kl 19.15 talar Eric Brandstedt, doktorand i praktisk filosofi, för Människa+ i Lund. Föreläsningen äger rum i sal B på Fysicum.

I detta samtal vill jag tala om klimatförändringarnas värsta scenarier från ett normativt perspektiv. Det är välkänd att temperaturen har ökat som en följd av de mänskliga utsläppen av växthusgaser (under de senaste 100 åren står dessa utsläpp för en temperaturökning på 0.7°C) och att dessa trender accelerar vartefter utsläppen ökar. Över de närmsta decennierna är den främsta oron relaterad till den gradvisa temperaturökningen och dess negativa effekter på djur, människor och miljö. Utöver det finns det också skäl till att oroas över en mer abrupt klimatförändring som potentiellt kan hota hela människosläktets existens – en s.k. existentiell risk. Många klimatforskare har under de senaste åren pekat på s.k. ”tipping points” (ungefär, ’trösklar’ el. ’brytpunkter’) i klimatsystemet, som är sådana att vid en viss temperaturökning riskerar vi att utlösa starkt självförstärkande mekanismer som snabbt kan orsaka scenarier med en katastrofal temperaturökning på 6°C eller mer. Mycket av den politiska diskussionen om vad vi bör göra i förhållande till klimatförändringarna har fokuserat på den gradvisa delen av problemet. Jag ämnar att skissera på ett sätt varpå abrupta eller katastrofala klimatförändringar är politiskt relevant. Min ingång skiljer sig en del från de vanligaste sätten att angripa existentiella risker, d.v.s. utifrån utilitaristiska nyttoargument; jag kommer att presentera skäl att bry oss om denna utveckling utifrån en kontraktualistisk position. I huvudsak kommer jag argumentera för att världssamfundet har skäl att anta åtgärder gentemot en potentiellt katastrofal temperaturökning eftersom en sådan hotar att undergräva basen för samarbete över tid.

Under återstoden av vårterminen har Människa+ i Lund följande föreläsningar inplanerade:

11 april     Måns Svensson: Cybernormer och situerad kognition – nya förutsättningar för                                                 människa och samhälle

25 april    Eric Brandstedt: Bör vi oroa oss för mänsklighetens undergång av                                                                   klimatförändringarna?

9 maj       Jacek Malec: Building rational robots: a trap or an opportunity?

16 maj     Mathias Osvath: Jämförelser mellan kråkor och apor – nyckeln till det komplexa                                             tänkandets principer?

Samtliga föreläsningar äger rum i sal B på Fysicum kl 19.15.

Ursprungligen publicerad i Lundagård nr 3 2012

 

Ditt yrkesval är en fråga om liv och död – för andra. I Oxford har en grupp studenter slutit sig samman för att försöka ta reda på vilka jobb du ska välja om du vill göra så mycket gott som möjligt. Kanske kan en bankir göra mer nytta än en biståndsarbetare?

Snart är det tid att välja utbildning inför hösten. Många ser karriärvalet som en möjlighet att göra världen bättre, medan andra tycker det är hopplöst naivt. Men det behöver det inte vara. Frågan är bara: Hur kan du ha störst påverkan?

För några år sedan brottades den kanadensiske studenten Mark Lee med just denna fråga. Han var antagen till en prestigefylld doktorandutbildning i filosofi vid Rutgers universitet, men ville också arbeta för att minska global fattigdom. Mark Lee påbörjade doktorandstudierna, och tänkte att han som akademiker kunde inspirera studenter till etiska liv. Samtidigt fortsatte han fundera, och insåg att den akademisk banan inte var bäst. Men i stället för att bli välgörenhetsarbetare eller läkare valde Mark Lee att börja på Harvard Law School, för att bli professionell filantrop: Han skulle tjäna mycket pengar och skänka bort dem.

– Jag tänkte att det inte var särskilt svårt för mig att få ett välavlönat jobb, och bibehålla motivationen att skänka mycket av det jag tjänade, förklarar han.

Idag är Mark Lee en av medlemmarna i den nygrundade föreningen 80 000 Hours. Föreningen tar sitt namn efter längden av en genomsnittlig karriär, och vill hjälpa människor att välja etiska karriärer. Idén är enkel: Eftersom det ofta är genom våra yrken vi kan ha störst påverkan, är det viktigt att välja rätt.

– Efter att jag börjat på Harvard Law insåg jag att jag kunde uppnå ännu mer om jag försökte bygga upp en rörelse och inspirera andra till att bli professionella filantroper. Det är viktigt att ha en gemenskap, säger Mark Lee.

Jag åker till Oxford för att träffa medgrundaren Benjamin Todd. Det var i den här traditionella universitetsmiljön, där Benjamin Todd också studerar, föreningen tog form. Benjamin Todd talar ivrigt när vi promenerar längs de smala gatorna, kantade av pompösa byggnader.

– Jag hörde moralfilosofen Toby Ord föreläsa om hur mycket man kan göra om man donerar en del av sin inkomst. Toby övertygade mig, och jag började skänka 10%. Men jag började också fundera på vad mer jag kunde göra, och hur jag bäst kunde använda min karriär för att hjälpa andra.

Funderingarna ledde Benjamin Todd till att hjälpa William Crouch, doktorand i filosofi, att grunda 80 000 Hours. Idag har föreningen strax under hundra medlemmar, de flesta fortfarande studenter, som alla förbundit sig till karriärer som ”effektiva altruister”.

Hur avgör ni vad som är en bra karriär?

– Vi har ingen särskild syn på vad som i slutändan är bra eller dåligt. Vi ber bara våra medlemmar att att göra så gott som möjligt med det de ger, oavsett vad ”gott” betyder för dem. Våra medlemmar engagerar sig i många olika saker, från global fattigdom till djurskydd.

80 000 Hours framhåller att det finns många karriärer för en effektiv altruist. En möjlighet är att inspirera andra, och sprida själva idén. Detta är vad Mark Lee gjort, och vad exempelvis journalister och lärare skulle kunna göra. En annan är att bli professionell filantrop. Även forskare kan ha stort inflytande. Ett lysande exempel är Norman Borlaug, som utvecklade nya metoder för växtförädling, vilket ledde till att hungersnöd försvann på många ställen i världen. Sociala entreprenörer och politiska rådgivare kan se till att ny forskning når ut i samhället. Managers och forskningsassistenter kan underlätta för de som sysslar med andra etiska karriärer, och därmed göra deras arbete mer effektivt.

Benjamin Todd poängterar vikten av att resonera kontrafaktiskt när man väljer yrke: skulle det här ha hänt om jag gjorde något annat?

– Säg att du har sökt jobb som välgörenhetsarbetare på Oxfam. Förmodligen är det 50 eller 100 som har sökt samma tjänst, och den andra personen på listan är säkert lika bra som du. Men om du i stället tar ett välavlönat jobb och skänker en del av din inkomst har du större påverkan. Den andra personen på listan skulle inte ha gjort som du.

Hans röst är entusiastisk, men orden noggrant valda. Kanske är detta utmärkande för hela rörelsen: en brinnande vilja att göra skillnad, tillsammans med den analytiska förmåga som krävs för att kunna göra det. De som säger sig vilja förändra världen är många, men få gör särskilt noggranna undersökningar kring hur det kan göras. Just karriärsforskning är en stor del av föreningens verksamhet. Kan en programmerare tjäna mer i Silicon Valley än i Storbritannien? Hur ska man använda sig av lönestatistik? Är det värt att satsa på osäkra möjligheter som kan ha särskilt stor inverkan? Detta är några av frågorna föreningen tar sig an.

Förhoppningen är att effektiv altruism ska bli ett välkänt och acceptabelt livsval, precis som vegetarianism är idag. Därför ägnar 80 000 Hours en stor del av arbetet till att bygga upp ett nätverk, värva medlemmar, och sprida idén. Eftersom det inte alltid är lätt att hitta rätt yerke erbjuder 80 000 Hours även rådgivning till alla som har funderingar. Benjamin själv går sista året på sin utbildning i filosofi och fysik. Till hösten börjar han arbeta som investeringsanalytiker i London, med målet att bli professionell filantrop. Samtidigt fortsätter han engagera sig för 80 000 Hours. När jag frågar hur han känner inför sitt livsval, kommer svaret direkt:

– Det känns fantastiskt att leda sin karriär med andra i åtanke, och att veta att varje dag gör jag verkligen en skillnad.

Föreningens rekommendationer är dock inte okontroversiella. Särskilt i ljuset av finanskrisen har många av de mest välbetalda yrkena fått utstå mycket kritik. Somliga menar att det kan vara problematiskt att ta ett jobb där man är del av ett dåligt system, även om man donerar stora summor. Men Benjamin Todd håller inte med:

– I många fall tror jag att man kan bidra till att förändra systemet genom att vara öppen med att man skänker mycket pengar till effektiva organisationer. Det kan leda till en ny altruistisk kultur. Om det viktigaste är att förändra systemet, kan du dessutom finansiera aktivister som kampanjar för detta. Och återigen, om du inte tar jobbet gör någon annan det.

Men finns det inte en risk att en professionell filantrop dras med i kulturen om man ger sig in i en värld där allt handlar om att tjäna pengar? Jo, medger Benjamin Todd, som menar att 80 000 Hours här fyller ett annat syfte:

– Genom att skapa en gemenskap mellan människor som öppet förbinder sig till att skänka kan man minska risken. Men om du tror att du kommer bli korrumperad, borde du välja ett annat yrke. Dessutom måste man ju inte arbeta inom bankväsendet för att tjäna mycket pengar.

Är det inte orimligt att kräva så här mycket av folk?

– Det finns många typer av yrken där man kan ha stor påverkan, så jag tror att alla kan hitta något de trivs med. Jag tror inte man upplever det som en uppoffring.

Robin Hanson bloggade nyligen om att många ofta antar att nya produkter alltid leder till ökad ojämlikhet. Alla produkter kostar pengar, och alltså är det främst rika som kan köpa dem. Men om de allra flesta produkter har denna effekt, borde vi inte då historiskt ha sett en stor ökning i ojämlikhet? Eftersom vi inte sett någon markant ökning, kan antagandet inte stämma.

I anknytning till mänsklig förbättring – vare sig det är livsförlängning, genetisk ingenjörskonst, eller något annat – stöter jag ofta på samma argument.  Kan det finnas fog för argumentet här, även om det inte gäller i det allmänna fallet? Vad som talar för det är att förbättringar förmodligen kan påverka hur anpassade vi är i högre utsträckning än många andra produkter. Att få ett intelligenslyft eller en förhöjd social förmåga kan vara stora fördelar för den som vill slå sig fram inom utbildning eller yrke. Däremot verkar exempelvis livsförlängning inte ge någon sådan konkurrensfördel – såvida inte det långa livet medför att man blir betydligt bättre på sina arbetsuppgifter.

Antag att det som står ovan är sant, och att vissa förbättringar kan ge betydande fördelar. För att det främst ska vara rika som drar nytta av förbättringar, måste dessa vara tillräckligt dyra för att andra inte ska köpa dem. Men om man tittar på de förbättringar som finns idag, är det klart att så inte är fallet: ritalin kostar kring $10 på amerikanska universitet, och tillgång bestäms snarare av ditt sociala nätverk än av din plånbok.

Men priset på dagens förbättringar behöver inte vara en bra guide till priset på framtida, kanske mer kraftfulla förbättringar. Har vi anledning att tro att kostnaden till en början kommer vara så hög att endast ett fåtal får tillgång till den, och att kostnaden fortsätter vara hög så länge att de som använt förbättringen har fått ett betydande försprång? Även om det finns ojämlikhet i tillgång från början, krävs det antingen (a) att kostnaden inte sjunker, eller (b) att det i takt med att kostnaden sjunker dyker upp nya, dyra förbättringar så att försprånget är konstant eller ökar även när fattigare får del av de första förbättringarna. Dessutom kan man tänka sig statliga subventioneringar ifall klyftorna blir för stora.

Hur troligt allt detta är, överlåter jag till er att avgöra. Till sist vill jag bara peka på en annan intressant fråga, som kan vara viktig i sammanhanget: hur mycket av det goda kräver vi för att vi ska acceptera en viss tidsbegränsad ojämlikhet?  Mitt intryck är att folk har olika intuitioner, och att dessa kanske kan hjälpa till att förklara varför vi tycker olika i frågan om förbättringar.

 

De senaste åren har sociala medier spelat en stor roll i politiska skeenden världen över. De förändringar som användningen av sociala medier för med sig handlar dock inte främst om vilka som engagerar sig politiskt, utan om hur formerna för engagemanget ser ut. Även om många har hoppats på en ökad jämlikhet i det politiska deltagandet i de sociala mediernas spår, finns få eller inga empiriska bevis för att det håller på att hända. Däremot är det uppenbart att sociala medier förändrar politiken och sättet som politik diskuteras på.

Nils Gustafsson är doktorand statsvetenskap i Lund. Hans avhandlingsprojekt ”Viral politik. Politisk mobilisering i sociala medier” försöker svara på vad som händer med det politiska deltagandet i Sverige när sociala medier och särskilt sociala nätverkssajter (Facebook, Twitter, Google + etc) blir vanligare.

Den 28 mars kl 19.15 i sal B på Fysicum föreläser Nils Gustafsson för Människa+ i Lund.

 

Danica Kragic Onsdag 7 mars kl 19.00 står Människa+ Stockholm värd för Danica Kragic som berättar om sin forskning och robotikens möjligheter och utmaningar.

Danica Kragic är professor i datalogi på KTH och föreståndare för avdelningen Computer Vision and Active Perception Lab. År 2007 vann hon IEEE Robotics and Automation Society Early Academic Career Award och är ansedd som en av landets mest intressanta forskare i sitt fält.

Mötesplats är Restaurang Gotland,  Brunnsgatan 6, Stockholm.

Mer om Danica
http://www.kth.se/alumni/alumniprofiler/manadens-alumn/danica-kragic-robotforskare-kth-1.196740

 

Idag utrotas arter med en hastighet som gör att människan kan ta plats bredvid meteornerslag och istider som en av de största katastroferna i planetens historia.
Katastrof ja, för de flesta verkar vara eniga om att artutrotning i allmänhet är något negativt. Många skulle till och med hävda att det är omoraliskt att ge sig till att utrota en art utan mycket goda skäl. Frågan är: Mot vem beter man sig omoraliskt när man utrotar en art? Vem är det som blir lidande när en art utrotas? Är det arten som sådan, är det ekosystemet som arten lever i, är det individerna som arten består av, eller är det vi människor. Om det handlar om artens värde för oss, gäller det i så fall bara arter som har ett ekonomiskt värde och arter som behövs för vår överlevnad, eller finns det något annat värde som står på spel?

Erik Persson, forskare i praktisk filosofi vid Lunds universitet, disputerade på en avhandling om etiska aspekter kring artutrotning. Den 22 februari, kl 19 föreläser han för Människa+ i sal B på Fysicum i Lund. Vi ses där!

Vi i Stockholm bjuder in till intressanta diskussioner i form av en pubkväll med Människa+ och Anders Sandberg, dagen efter TEDxVasastan där Anders föreläser.

Pubkvällen är öppen för alla som är intresserade, bjud in era vänner!

 

Under det kalla kriget byggde USA och Sovjetunionen upp enorma arsenaler av kärnvapen, och atomkrig var ett verkligt hot. Kalla kriget är över, men hur ser hotbilden ut idag och framöver? USA har fortfarande omkring 10 000 kärnvapen, och Ryssland 15 000 (Robert & Hans 2007a, 2007b). Det krävs inte många kärnvapen för att det ska inträffa en global katastrof där flera miljoner dör (Bruce 1998). Men huruvida ett kärnvapenkrig skulle kunna leda till mänsklig utrotning är däremot mer osäkert. Ur det här perspektivet är en kärnvapenvinter förmodligen det största hotet. Efter ett kärnvapenkrig i tillräckligt stor skala skulle hela Jorden täckas av rök, med global temperatursänkning som följd – en så kallad kärnvapenvinter. Den existentiella risken består alltså inte i de direkta explosionerna, utan snarare av klimatförändringar.

De precisa konsekvenserna av detta är naturligtvis svåra att förutsäga. En studie från 2007 (Robock et al 2007) simulerade vad som skulle ske ifall hela världens kärnvapenarsenal användes, och kom fram till  att vi skulle få en genomsnittlig minskning av landtemperaturen med 6-7°C under flera år. 10 år efter att de detonerats skulle temperaturen fortfarande vara 4°C lägre. För att sätta det här i perspektiv så innebar den senaste istiden en minskning på 5°C. Kylan skulle också medföra att den globala nederbörden minskade med 45%, med global torka som möjlig följd. Detta skulle antagligen leda till att större delen av mänskligheten svälter ihjäl. I värst fall skulle det till och med kunna leda till mänsklig utrotning. Det råder dock fortfarande osäkerhet kring hur mycket rök som skulle kunna utvecklas till följd av kärnvapendetonationer. Somliga menar att en kärnvapenvinter endast skulle vara möjlig ifall vi utgick från den värsta tänkbara uppskattningen (Dunning 2010). Andra menar att även småskaliga kärnvapenkrig, exempelvis ett mellan Indien och Pakistan, skulle kunna leda till kärnvapenvinter (Robock & Toon 2010). Om en kärnvapenvinter trots allt äger rum, skulle bunkrar kapabla att husera människor tillräckligt länge för att  temperaturen skall bli acceptabel vara en möjlighet att öka chanserna (Hanson 2010).

Det är inte nödvändigtvis bara stater som kan använda dessa vapen – kärnvapenterrorism är en annan risk. Här handlar riskerna i huvudsak om improviserade vapen, eller intakta vapen man på något vis kommit över. En annan möjlighet är att provocera fram ett kärnvapenkrig mellan stater. Att mänskligheten skulle dö ut till följd av kärnvapenterrorism förefaller dock inte särskilt sannolikt (Ackerman & Potter 2008), eftersom det skulle ske i för liten skala.

I en expertundersökning var medianrisken för mänsklig utrotning till följd av ett kärnvapenkrig innan år 2100 1%, och motsvarande siffra för kärnvapenterrorism var 0.03% (Sandberg & Bostrom 2008)

Bibliografi

Bruce, G.B. et al. (1998). “Accidental nuclear war – a Post-Col War assessment”, The New England Journal of Medicine, 1326–1332

Cirincione, Joseph. 2008. “The continuing threat of nuclear war”, i Bostrom & Ćirković. Global Catastrophic Risks

Dunning, S. (2011) “Nuclear War and Nuclear Winter

Ackerman, Gary & Potter, William C. 2008. “Catastrophic nuclear terrorism: a preventable peril” i Bostrom & Ćirković. Global Catastrophic Risks

Hanson, Robin (2010). “Disaster Shelters

Robert S.N. & Hans M.K. (2007a). “NRDC nuclear notebook, US nuclear forces”, Bulletin of the Atomic Scientists

Robock, Alan, Luke Oman, and Georgiy L. Stenchikov. 2007. “Nuclear winter revisited with a modern climate model and current nuclear arsenals: Still catastrophic consequences.” Journal of Geophysical Research 112 (D13) (July 6). doi:10.1029/2006JD008235.

Robock, Alan & Toon, Owen Brian (2010). “Local Nuclear War, Global Suffering

Sandberg, Anders & Bostrom, Nick (2008). Global Catastrophic Risks Survey

 

 

 

Härom månaden talade bioetikern Francesca Minerva på filosofiska föreningen i Lund. Ämnet var egentligen skillnaden mellan att behandla och att förbättra inom medicinen, men stora delar av hennes föredrag kom att handla om utseende. Först och främst: det är lögn att skönhet ligger i betraktarens öga. Studie efter studie har visat att människor i olika kulturer är ganska eniga om vad som är vackert och vad som är fult. Och det visar sig att utseendet har stor betydelse för dina förutsättningar i livet. Föga förvånande är det  vackra människor som har många fördelar:

Det verkar rimligt att en del fula människor far minst lika illa av sitt utseende, som andra gör av medicinska tillstånd. Om syftet med vård är att människor ska må bra, borde vi inte även behandla detta?

Till viss del är skönhet säkert en positionsvara, men eftersom vi exempelvis tenderar att tycka att symmetriska ansikten och andra specifika egenskaper är vackra, kan vissa tjäna på att bli vackrare utan att andra förlorar lika mycket.

Inom debatten kring enhancement har fokus tenderat att ligga på intelligens och livslängd––något som säkert avslöjar lika mycket om vem den typiska transhumanisten är som det gör om vad som är moraliskt eftersträvansvärt. Punkterna ovan tyder dock på att skönhetsoperationer skulle kunna göra stor skillnad för människors välfärd.

Hur skulle samhället i stort påverkas om ett sådant förslag sattes i system? Skulle vi bli ännu ytligare? Som med allt annat skulle det här förslaget implementeras gradvis. Problem dyker säkert upp under vägen. Men att i förväg tänka ut allt för många hypotetiska invändningar kan vara ett tecken på att man påverkas för mycket av de rådande omständigheterna.

Somliga tycker säkert förslaget är motbjudande. Är det verkligen det här sjukvården ska syssla med? Ska vi inte fokusera på allvarligare saker, som dödliga sjukdomar? Många är uppvuxna med mantrat om att det är insidan som spelar roll, och det är inte konstigt att en del därför känner sig beklämda av forskningsresultaten. För resultaten är tydliga: fula är förfördelade.

Lyssna på Francesca Minervas föredrag här.